I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

april 27th, 2009:

Twitter-vett, nytt ämne i skolan?

Jag twittrar ju. Jag blev inspirerad av min trollerikollega John Houdi, och byggde samman Facebook med Twitter. När jag uppdaterar Twitter uppdateras Facebook, och vice versa. Dessutom syns mitt twittrande på min hemsida, för den som inte följer mitt twitterflöde på Twitter.

Det är rätt kul. Jag har ibland funderat över hur det kommer sig att folk lägger till en på Twitter. Det har hänt några gånger att framsynta människor som följer min blogg lägger till mig på Twitter. Det händer också att folk som jag inte alls känner lägger till mig, och inte sällan folk med skumma budskap.

En del tycks twittra för att uppdatera sin status – som jag, som ett microbloggande. Andra driver en tjänst, som exempelvis Jonkoping, i ideell anda kan man anta. Folk twittrar till honom om händelser i Jönköping, varpå han återtwittrar. En del twittrar hysteriskt mycket så det blir jobbigt att följa, en del så lite att man glömmer profilerna efter ett tag.

Hur som helst, apropå mordhotet som Aftonbladet skriver om, man kan inte använda twitter helt oreflekterat. När jag i början blev smickrad över de som lade till mig märkte jag att jag automatiskt också lade till dem. Vips började mitt program för twitter, tweetdeck, bli översvämmat med reklam och obskyra meddelanden. Om någon numera lägger till mig, kollar jag alltid upp profilen. Det behöver inte nödvändigtvis vara så att jag känner personen som jag så att säger lägger till ”tillbaka”, men jag vill se att profilen är seriös. På så vis slipper man meddelanden om massmord via Twitter.

När det gäller det arbete jag har, att forska om lärande och digitala medier, kan jag bara sucka och inse att det här väcker ytterligare reaktioner av typen ”Vad var det jag sa? Internet är bara skit” ute i skolorna. Så fort något konstigt sker på nätet, blir det i många lärares ögon mycket större än om det sker på annat sätt. Många lärare ute i busken är rädda att eleverna tar skada av nätets något anarkistiska karaktär. Jag menar dock att det inte är ”värre” än att lära sina barn vanligt vett. Förr handlade det om att inte ta emot godis av okända gubbar, nu handlar det om att hantera sin Facebook, Twitter, Myspace och annat på ett vettigt sätt.

IPRED som marknadsföring?

På bästa möjliga sätt blir Tele2 idag exponerade, när de i SvD meddelar att de tänker kringå IPRED-lagen genom att inte lagra uppgifter om användarna (vilka ip-nummer som delats ut). Se även artikel i DN och Aftonbladet. Banhof har tydligen redan låtit meddela samma sak. Jag tror det handlar om två saker: Å ena sidan köper folk som tankar ner mycket fetare bredbandsuppkopplingar. Om de skulle sluta tanka, skulle bolagen på så vis få fler abbonenter med billigare lösningar. Dessutom kommer Tele2 naturligtvis få nya kunder genom detta beslut.

Jag har tidigare kritiserat IPRED. Det är FEL att lämna ut uppgifter för att företag skall kunna spåra enskilda individer. Till sådant bör polismyndigheten användas, inget annat.

Förändrat vetenskapligt synsätt på ICT?

Läser allt som oftast KK-stiftelsens Unga nätkulturer. 21 april skrev Stig Roland Rask ett inlägg på temat Min space – din space – allas space?. Jag reagerar över att författaren – liksom många forskarkollegor – envisas med att  hålla fast vid en tudelning mellan det reella och det virtuella. Ett sådant perspektiv leder till att vi aldrig kommer att på djupet förstå ungdomars livsvillkor. På det temat skrev jag en kommentar, och upptäcker i följdkommentarerna att min tes om  hur ungdomar uppfattar världen (tudelning mellan det virtuella och det reella är helt utsuddad) börjar bli mer och mer bekräftad.

Det verkar som att fler och fler  börjar haka på min linje, som innebär att kontextbegreppet suddas ut , och att vi inte primärt är spatiellt orienterade (rumsligt), utan snarare situationellt. Ungdomar av idag uttrycker sig alltmer livsvärldsfenomenologiskt (utan att själva veta om det).

Snart kommer min första artikel om lärande i en digitaliserad livsvärld. Rätt kul att det börjar röra på sig i min riktning – det innebär också att jag måste få ut min artikel ganska snart!