Debatten om kränkning och diskriminering har gått för långt. Jag är den första att skriva under på att man skall respektera sin motpart så långt det är möjligt. Jag är för jämställdhet. Jag är för jämlikhet. Ändå har det gått för långt. I artikeln på SvD blir nu en skola anmäld för att muslimska kvinnliga elever inte tillåts ha helt täckande kläder (så kallad niqab), med hänvisning till beslut av Skolverket.
Som lärare tycker jag det är helt uppenbart att jag måste kunna se ansiktet på den jag undervisar. En gammeldags lärare, som enbart orerar bakom en kateder, kanske skulle kunna mala på i sin drömvärld och inte bry sig om att titta i ansiktet på de han talar TILL. Jag däremot, talar MED eleverna (eller studenterna i mitt fall), är i ständig interaktion med dem, och läser hela tiden av små små signaler som ges via ögon, men också via mun, minspel, rynkningar och andra icke-verbala signaler. Om jag skall kunna göra mitt arbete på bästa sätt, och bana väg för exempelvis denna unga kvinnas lärande, är det rimligt att jag i min yrkesutövning får chansen till det. Dessvärre är inte det enda exemplet på när folk börjar skrika om diskriminering utan anledning.
Jag såg debatt i tisdags, som bland annat handlade om att en ung muslimsk kvinna inte kunde tänka sig att ha kortarmat på sitt arbete på McDonalds. Hon fick då inte jobbet med hänvisning till de hygienregler som finns på företaget, varpå McDonalds blir anmält. De anställda måste ha bara armar, så att de kan tvättas ordentligt vid matlagningen. Jag tycker det är upprörande att den här kvinnan ens har mage att göra en anmälan – och begagnandet av orden kränkning och diskriminering har överanvänts så till den milda grad att de dessvärre börjar bli urholkade. Det är väl helt uppenbart att McDonalds hygien-regler måste gälla? Skulle jag vilja ha en burgare som är tillagad utan att hygienen är säkerställd? Nej.
Naturligtvis överanvänds kränkning och diskriminering också av andra än invandrare. Att mina exempel skulle utgöra bevis för att jag enbart talar om invandrare utgör en bristfällig rapsodisk evidens (för övrigt, gott exempel på hur Humes induktionsproblem kan förklaras). Jag är helt säker på att begreppen missbrukas av vanliga svenssons – på högskolan händer det att vi blir anklagade för diskriminering av det enkla skälet att vi underkänner en tentamen! Så långt har det gått.
Det är farligt när orden kränkning och diskriminering överanvänds i situationer som i grund och botten bara handlar om sunt förnuft. Farligt, därför att vi måste kunna reagera med full kraft när kränkning och diskriminering VERKLIGEN ÄGER RUM. Jag förespråkar en värld i jämlikhet och jämställdhet. När invandrare blir diskriminerade i arbetslivet, exempelvis på grund av att de har fel namn eller brytning, då blir måste vi reagera, precis som i det fall där den med utländskt utseende förvägras inträde till nattklubbar. Allt annat vore ett utslag av strukturell rasism.
Låt oss då använda begreppen kränkning och diskriminering endast när det verkligen handlar om just det – för att få kraft bakom varje argumentation mot just detta. Annars blir snart – reell som fantiserad – kränkning något vi inte ens bryr oss om, något som försvinner i det allmänna bruset. Något förgivettaget och försanthållet. Det är farligt.
Edit: Det är beklämmande att rasistiska kommentarer haglar in på bloggen efter ett sånt här inlägg. Våra rasistiska pinsamma medborgare kanske inte har andra fora att tillgå? Jag raderar i vilket fall som helst konsekvent rasistiska inlägg – min blogg är inget forum för dylika åsikter. Mitt inlägg handlar om användningen av begreppen kränkning och diskriminering – vare sig de används av invandrare eller inte.
Hela boken andas Martin Heideggers filosofi, utan att nämna honom. Kan man sin 