Läser om Arbogarättegången väldigt snabbt, och fastnar för att försvarsadvokaten menar att det inte är mängden bevis som avgör huruvida någon är skyldig. Intressant. Detta är ett underkännande av den induktiva metoden, som används flitigt inom vetenskapen. Kort sagt kan induktion beskrivas såsom att utifrån ett ändligt antal observationer, uttala sig om det oändliga – det vill säga generera en teori. Iden kommer ursprungligen från Aristoteles. Idel av humanvetenskaperna bedrivs på detta sätt. Filosofen David Hume var den första att problematisera induktionen, och påpekar att den inte är logiskt giltig. Jag kan exempelvis inte säga att alla björnar är svarta, eftersom jag betraktat enbart svarta björnar – jag har helt enkelt inte varit på rätt plats (exempelvis Grönland) och iakttagit björnar). Någon kan hävda att man kan bevisa att induktioner fungerar, genom att peka på det antal induktioner som hittills tycks stämma, exempelvis att solen går upp varje dag, vilket borde ge oss ett logiskt skäl att tro att den gör det imorgon också, och så vidare. Emellertid hamnar man i ett cirkelresonemang: hur kan en induktion bevisa att induktionen som metod fungerar?
Nå. Det var en utvikning. Intressant försvar. Bevisen är uppenbarligen många i rättegången, men av låg kvalitet. Vad vinner – mängd indicier, eller kvalitet i bevisning?
