I huvudet på Håkan Fleischer Rotating Header Image

januari 7th, 2009:

Lärande och nätet om tio år

Jan 7th, 2009
by Håkan Fleischer.
No comments yet

Nu är det nytt år, vilket inbjuder till att blicka framåt. Stephen Downes har skrivit en rejäl essä om framtidens internet. Eftersom jag är doktorand i lärande, och skriver om lärande i en digitaliserad livsvärld, kände jag mig manad att skriva något om detta. En framtidsprognos om var vi befinner oss i fråga om utbildning och användning av informations- och kommunikationsteknik om tio år. Håll till godo. (Inlägget är en återpostning, dels för att det är ett favoritinlägg, men också för att min ping-funktion inte fungerade när jag skrev det ursprungligen).

Utvecklingen på den tekniska sidan går stadigt framåt. Naturligtvis kommer tillgången till teknik och bandbredd ständigt att förbättras. Möjligheten att lagra data på små utrymmen till lågt pris utvecklas ständigt. Trådlösa bredband kommer bli alltmer tillgängliga. Datorer kommer att bli alltmer kraftfulla, portabla och sjunka i pris. Informations- och kommunikationsteknik blir en del i våra liv, införlivade i det mesta vi gör. Detta är en teknologisk utveckling som vi redan är med om.

Flexibiliteten och den allt större valfriheten tack vare digitala artefakter, kommer i hög grad också medverka till en kulturell förändring. Även denna har startat, men kommer att accelerera under de kommande åren. Den enskilda individen kommer bli alltmer befriad från behovet att använda en viss dator, ett visst program eller ett visst system. Eleverna kommer också bli befriade från sina klassrum. Under de närmaste tio åren kan man förutspå att ett sant oberoende av tid och rum kommer att äga rum. Även behovet av att ”låsa in” lärsituationen i särskilda LMS-system på nätet kommer försvinna (exempelvis Ping-Pong). Istället kommer lärobjekten utvecklas enligt standards, så att de kan implementeras i antingen existerande communities, exempelvis Myspace eller Facebook, eller i nyskapade. Det kommer för övrigt också bli enkelt för exempelvis utbildningsinstitutioner att skapa nya communities efter behov.

Lärandet kommer därför istället bli inbäddat i andra aktiviteter, såsom användning av sociala medier. Detta innebär att den personliga lärandemiljön kommer att vara helt individuellt utformad. Skolor och andra utbildningsinstitutioner kommer motvilligt få förflytta digitala lärandemoduler ut på andra arenor, genom att använda sig av standards där respektive elev eller student kan välja ut vad av skolarbetet som skall vara representerat på exempelvis facebook, och på vilket sätt, samt hur synlig aktiviteten skall vara för andra. Innehåll kan vara texter, bilder, video och audio, men kommer alltmer utvecklas till simuleringar. De simuleringsprogram som idag används inom exempelvis militären kommer att få pedagogiska tillämpningar.

Materialet förutsätter en hög grad av interaktivitet, där de lärande tillsammans utformar det slutgiltiga innehållet. Att lära i framtiden är en kreativ process, där slutmålet inte alltid är uppsatt i förväg, utan det snarare är processen som bedöms. Samverkan sker på så vis inte i grupper, där varje person har samma uppgift och samma mål, utan snarare i nätverk där var och en drar nytta av andra, som har andra mål. Detta innebär att samma lärandeobjekt kan användas av flera personer, som del i varierande sammanhang. Det blir en enorm utmaning för kommande utbildningsinstitutioner att släppa sitt innehåll mer eller mindre fritt på nätet. Troligen kommer den här utvecklingen ske stegvis, med universitet och högskolor i spetsen. Skolans roll går tydligt till en alltmer serviceinriktad funktion, där funktionen att lära ut till en viss examensnivå blir allt mindre betydande, och istället blir uppgiften att bedöma aktiviteter upptill en examensnivå alltmer central.

Det här innebär stora förändringar i konceptet av vad en skola är för något. Skolan behövs naturligtvis i framtiden, men kommer förändra karaktär till mer av en mötesplats, snarare än undervisningsplats, med följden att kommunikationsvetenskapen blir alltmer relevant för det pedagogiska fältet. Digitaliseringen innebär inte att läraren kommer försvinna. Det kommer alltid finnas behov – och måhända ett ökat behov – av i huvudsak två saker. För det första behöver elever och studenter bli bedömda på sitt kunskapsmaterial. På nätet samlar den lärande in material och skapar en dynamisk portfolio, men bedömningen av densamma måste alltid ske av en lärare. Framtiden kommer sannolikt inte ligga i digitaliserade tester av kunskap. För det andra behövs läraren som en guide vid sidan av som lär eleven eller studenten att se mönstret i aktiviteten som sker på nätet. Lärarens primära uppgift går från att lära ut, till att lära personen i fråga att lyfta blicken och se helheter och samband.

Intressanta onlineresurser:

(Texten är i sin helhet skriven med inspiration från Steve Downes utmärkta essä The Future of online learning: Ten years on).

Avkopplad uppkoppling

Jan 7th, 2009
by Håkan Fleischer.
No comments yet

Sven Karlsson uttrycker sin teknikfientlighet – sådan som oftast bottnar i rädsla – i en debattartikel på Aftonbladet.se. Han menar att 2 miljoner svenskar befinner sig i utanförskap, de är inte del i Internetgemenskapen. Som doktorand på temat Lärande i en digitaliserad livsvärld måste jag ta tillfället i akt och tycka till.

För att sätta sådana siffror i relief, kan nämnas att Mediarådet uppskattar att 97% av våra unga i Sverige (12-16 år) använder Internet på fritiden. 96% av desamma har mobiltelefon. Att i unga generationer tala om ett utanförskap är vilseledande. Sven Karlsson nämner ett strukturellt utanförskap, jag skulle snarare tala om ett självvalt utanförskap, ty samtliga medborgare (möjligen med undantag för äldsta åldringar) har möjligheter att delta i nätsamhället. För 10-15 år sedan var det både dyrt och kanske småkrångligt att koppla upp sig mot nätet, idag är det både billigt och enkelt. Rädslan för tekniken, som jag i grunden tror att Sven Karlsson har, är ofta obefogad. Idag används den mesta tekniken direkt ur kartongen, utan att instruktionsboken ens behöver läsas. Till somliga produkter FINNS inte ens en instruktionsbok, så pedagogisk är tekniken (exempelvis Iphone, åtminstone de som är inköpta i USA).

Så var det då detta med den ekonomiska aspekten. Fleischer kanske är oförskämd som säger att alla har råd att vara uppkopplade. Men låt oss då undersöka påståendet. Det är sant att de strukturella förutsättningarna nu är något sämre än tidigare, bland annat beroende på att möjligheten till skattesubventionerade datorer nu försvunnit. Dock har priserna på datorer dalat i motsvarande omfattning. Våra offentliga miljöer bidrar också med rikhaltiga möjligheter till uppkoppling, via exempelvis bibliotek. Det ekonomiska argumentet till självvalt utanförskap håller således inte.

Den sociala klyftan upprätthålls alltså genom ett självvalt utanförskap, och inte genom ett strukturellt dito. Som medborgare har man alltid ett val: det bästa är nästan alltid att försöka följa med utvecklingen, men aldrig utan reflektion. Ett annat alternativ är naturligtvis att själv välja utanförskapets tyranneri, men då får man stå för de konsekvenser som uppstår.

Martin Heidegger

Att använda nätet och mobiltelefoni och annan modern teknologi är däremot inget aktivt val som våra unga av idag aktivt och medvetet gör, åtminstone inte gemene man. Det är en del i deras naturliga attityd (jmf filosofen Edmund Husserl), och inget som över huvud taget behöver reflekteras över. Det finns där, och vi är riktade mot världen genom användning av de objekt vi har att tänka med. Datorn och nätet är för den unge inte något som behöver bemästras, det är en förlängning av deras sinnen, av deras kroppar, och av deras medvetande om sitt vara-i-världen. Måhända är denna  ställdhet (jmf filosofen Martin Heidegger) in i en naturlig attityd i själva verket inte naturlig, utan snarare kulturlig, ur ett biologiskt/naturvetenskapligt  perspektiv. Det spelar emellertid ingen större roll, då erfarandet av världen sker i den naturliga attityden, vari datorn och den moderna teknologin ingår.

Man måste alltid respektera andras val. Jag gör själv liknande val, det vill säga val som bryter mot strömmen. Jag väljer ibland att avvakta, att inte följa med strömmen. Det är en mänsklig rättighet, och utgör ett gott sätt att leva, under förutsättning att man förmår att reflektera över valet. Jag väljer dock i dessa lägen att försöka se det för vad det verkligen är, nämligen ett självvalt undandragande, och inte såsom ett strukturellt utanförskap. Det borde Sven Karlsson också göra.