Yes! Det tog dryga fyra dagar av intensivt tjurande, sen gick det över. Jag talar naturligtvis om mitt seminarie som jag hade i torsdags. Jag la fram utkastet till min artikel, och kände att jag blev totalt söndersågad. Förmodligen var det inte så illa, men det är väldigt sällan jag känner mig så ledsen och otillräcklig, som jag gjorde efter seminariet. Jag har inget emot kritik – det är en vital del av det akademiska systemet – men det faktum att jag inte kunde svara mot kritiken och inte riktigt visste vad jag hade gjort för nånting, satte spår i mig.
Nå. Idag har jag analyserat situationen, och kommit fram till tre slutsatser. För det första så hade jag inte skrivit texten med mig som tydlig författare, och framför allt inte i artikelform. Det blev läromedelstext av alltsammans. Texten känns – särskilt i de inledande avsnitten – svävande och otydligt riktade, troligen eftersom jag själv inte riktigt haft klart för mig vad de haft för funktion. För det andra är artikeln alldeles för bred – i allt det jag försöker ta upp – med oavslutade trådar som följd, finns material till minst tre artiklar. Jag måste avgränsa, och jag tror jag vet hur jag skall göra det. Om allt skulle avhandlas, hade man behöft heta Bauman, Castells eller Habermas i efternamn. Istället för att artikeln handlar ”allmänt” om lärande i en digitaliserad livsvärld, blir den riktad mot den deltagande kulturen på nätet (med bloggar som exempel på arenor i web 2.0-världen). Jag får lov att ge professor Jan Bengtsson rätt, artikeln måste avhandla en regional livsvärld. Tack Jan, det tog några år för pengen att ramla ner bara:-). För det tredje var texten helt bakvänd. Det som kom sist, måste komma först. Faktiskt är den helt och hållet bakvänd. Jag har lärt mig massor på den här processen, alltifrån hur texten bör byggas, till hur min handledare tänker sig en arbetsprocess. Vi agerar troligen ganska olika, även om vi har samma typ av text i sikte. Insikten gör att hans handledning kan bli ännu mer slagkraftig framöver.
Nå, jubelkörer inom mig! Äntligen tror jag på min kapacitet igen! Fantastiskt. Det krävdes två saker: lite input utifrån, i form av en bra artikel som jag läst idag, och sedan input inifrån, i form av att jag störde ut min känsla av misslyckande i torsdags. Här blir det lite livsfilosofi, men vad är egentligen ett misslyckande för Dig? Och vad är det att lyckas? Händelsen i torsdags tog jag som ett misslyckande, ända tills jag definierade om vad ett misslyckande är. Det är INTE att få kritik, för mig är ett misslyckande att ge upp. Det vill säga, jag tänker om kring misslyckandet, så att det blir svårare att misslyckas. Omvänt, har jag också funderat igenom idag vad det innebär att lyckas: Jag försöker nu gå ifrån – det ä rinte helt lätt – att kräva andras uppmuntran och jubelrop för att se att jag har lyckats, till att betrakta alla situationer där jag LÄR MIG någonting som något lyckat. På det här viset blir det näst intill omöjligt att inte lyckas. Det handlar inte om att lura sig själv, utan att skapa förutsättningar för hur framtiden skall gestalta sig. För visst är det väl lättare att lyckas, om man känner att man tidigare lyckats, än om man hela tiden upplever sina åtaganden som misslyckanden?
I all glädjeyra ger jag en länk till en god portion filosofi på nätet: Episteme links. Mycket nöje! Jag tar också tillfället i akt att be alla jag träffat på, som jag varit tjurig mot, om ursäkt.
Med väldigt enkla medel utstrålar du värme, vilket ger en känsla av att du kommunicerar personligt med var och en, även i en stor publik.