Vart går gränsen för vad som är verklighet, i fråga om ett retuscherat foto? Mina vänner på Moderskeppet har just avslutat en artikel i Svenska Dagbladet om retuschering. Samma tekniker som används i artikeln lärs också ut på Moderskeppets nästa dvd. Personligen tycker jag det är en fantastisk och utmanande verksamhet i Photoshop, där bara fantasin sätter stopp. Ok, även förmågan och tiden. Själv är jag urdålig på retusch. Men ändå. Att se vad som går göra är fantastiskt. Jag citerar ur artikeln på Svd:
FUSKSNYGG. Förr behövde man sminka och ljussätta fotomodellen. Numera görs det mesta i datorn efteråt. Plus att man tar bort hudveck, slätar ut hyn och puffar upp bysten.
– Jag tar helst inte sådana jobb, som jag tycker skapar fel ideal, säger bildbehandlaren Anders Jensen som retuscherat SvD:s modell för en dag: Eva, 65.
Originalfoto av Rob Schoenbaum
Jag tycker Anders inställning är sympatisk. Vi ser elvaåringar, kanske ännu yngre, som försöker klä sig och se ut som om de vore 25. Vi hör 10-åringar tala om att de behöver banta. På tv stöter man på skönhetstävlingar för barn, vars föräldrar drillar mot skönhetsideal som inte finns, eller som i varje fall kräver en i grunden osund livsstil (dvs att svälta sig själv, att pumpa in onaturligt material i byst och läppar, etcetera). Således är frågan om retusch naturligtvis en etisk fråga.
På frågan om man tänker på att en bild är retuscherad, säger Svd:s läsare så här i en omröstning:
- Gör inte alla det? 46%
- Bara i extrema fall 20%
- Om det är reklam 21%
- Aldrig 13%
Det betyder, att 54% aldrig tänker på att bilderna i Hänt i veckan är manipulerade, till exempel (i högre eller lägre utsträckning). Eller, kanske allvarligare, i Frida, Starlet och andra ungdomstidningar. Det betyder att våra ungdomar tar intryck av en värld, och skapar ideal, utifrån en verklighet som inte finns. En ganska skum situation. Ännu något som vi vuxna måste ta på vårt ansvar att tala med våra barn om.
Å andra sidan retuscherar jag alltid själv och förvanskar verkligheten. I mitt fall handlar det dock aldrig om att dra in magen på elektronisk väg, eller göra mina biceps större (vilket tyvärr skulle behövas). För min del handlar det istället om att ta bort röda ögon och en och annan finne eller födelsemärke som kommit med. Någon enstaka gång gör jag bakgrunden oskarp för att få motivet att framträda tydligare, och tar bort distraktioner i bakgrunden. Det har också hänt att jag har gett flammig hy ett något lugnare intryck. Men var går gränsen egentligen? Vad tycker ni? Åter, vännerna på Moderskeppet har åstadkommit en lysande artikel.
