Schopenhauer hade fel

Den tyska filosofen Schopenhauer (1788-1860) svarade en gång på frågan om vad lycka är. Hans svar blev: Lycka är en serie upprepade tillfällen av njutning. Jag menar att Schopenhauer har fel, såväl i fråga om lycka, som i fråga om olycka.

För är det verkligen sant, att lycka följer av ett antal upprepade tillfällen av njutning? Om jag exempelvis intar droger varje dag, upplever jag sannolikt någon slags njutning. Mitt sinnestillstånd förändras genom exempelvis kokainet. I det här fallet på grund av en kemisk reaktion i min hjärna. Sinnestillståndet i ett kokainrus skulle kunna beskrivas som euforiskt och problemfritt. En känsla av att stå på världens topp, enligt vittnesmål. Ändå är med nödvändighet inte den som regelbundet intar kokain lycklig.

Jag upplever njutning när min hud möter det varma vattnet i badkaret en kall vinterdag. Njutningen uppstår genom en sensorisk registrering av känslointryck, som min kropp just i det tillfället uppfattar som njutningsbart. Viktigt att notera här är att det är just i det tillfället: njutningen som upplevelse är alltså beroende av sitt sammanhang. En varm sommardag, efter flera timmar på stranden, hade samma upplevelse inte känts njutbar, kanske den till och med hade varit obehaglig. Behövs då en yttre stimulans för att uppleva njutning? Inte nödvändigtvis. En tanke kan skänka njutning exempelvis. Genom fokusering av sin energi lyckas exempelvis munkar nå ett njutningsbart tillstånd i djup meditation. Likaså kan drömmen betraktas som en utsträckt tanke, vilken kan skänka njutning, exempelvis i form av sädestömning under sömn. Det som förenar alla typer av njutning är att de är bundna till nuet, till situationen, samt att de är direkt eller indirekt utlösta av något.

Är då inte lycka ett upprepat antal njutningstillfällen? Enligt min uppfattning är det alltså inte det. Att njuta är temporärt, emedan lyckan är mer stabil till sin karaktär. Njutningen är situationsbunden, emedan lyckan är trancendental till sin karaktär. Hur skulle det annars vara möjligt att vara olycklig som drogmissbrukare? Eller, hur vore det annars möjligt att vara lycklig i egenskap av funktionshindrad? Lyckan överskrider sålunda njutningen. Vi kan alltså konstatera att lycka inte är en utsträckt njutning. Däremot är det inte sagt att njutningen är helt okopplad till lyckan. Njutning respektive olustkänslor kan tänkas accentuera lyckan respektive olyckan. Ur ovanstående resonemang skulle jag istället vilja definiera lycka som en inbäddadhet i ett upplevt positivt livstillstånd. Hur uppstår då denna inbäddadhet?

Möjligen är nyckeln till lycka att leva sitt liv i aktiv reflektion över sig själv. Heidegger talar om detta, och skiljer mellan att leva egentligt och oegentligt. Det oegentliga livet är ett liv utan reflektion, ett liv som kännetecknas av att bara ”följa med strömmen”. I en postmodern tid, tror jag att ett sådant liv med nödvändighet riskerar att kantas av ångest. Det postmoderna kännetecknas ju av en fragmentarisering av de narrationer som styr vårt liv. Ett oegentligt liv, det vill säga oreflekterande, och i avsaknad av aktiva val, som styrs av skilda och ibland konkurrerande narrationer om hur livet är och skall vara, leder oss in i ett tillstånd där vi aldrig riktigt blir inbäddade i ett positivt livstillstånd, åtminstone inte på djupet. I det oegentliga livet framträder njutningar med sådan återkommande kraft, att det på ytan kan förväxlas med lycka. Emellertid misstänker jag att en postmodern lycka, måste uppnås genom att leva egentligt. Det innebär ett aktivt reflekterande kring sin tillvaro, kring sitt varande i världen, och att låta sitt egna handlande vara så pass gott, att det också kunde vara en måttstock för andras handlande. Eftersom vi egentligen bara kan få blick på oss själva genom att se andra – i direkt eller indirekt jämförelse – måste vi också – vilket Sartre mycket riktigt också påpekar – låta vårt handlande vara sådant att det skulle kunna bli norm för den andre. Att aktivt försöka leva ett liv med pågående reflektion, och pågående ansvar för den andre, leder enligt mig till verklig lycka. Med andra ord är den andre en förutsättning för min lycka, vilket inte är fallet med njutning. Schopenhauer hade fel.