Tärningsspelaren, av Luke Rhinehart (pseudonym för George Cockcroft). I korta drag går boken ut på att psykiatrikern Rhinehart tröttnar på tristessen i sitt liv, och låter slumpen ta över hans beslut. Det första beslutet består i att våldta grannfrun, vilket han med tärningens överinseende gör utan samvetskval. Rhinehart går djupare och djupare in i tärningsvärlden, våldtar, flyttar från frun, mördar, visar upp multipla personligheter, allt efter tärningens behag. Under läsningens gång får man följa Rhineharts utveckling från en grå psykiatriker till en exentrisk, men schizoid, tärningsmänniska.
Boken rönte stor uppmärksamhet i början av 70-talet, med sin anti-psykiatriska ton. Den har fått utstå skarp kritik för sin lättvindiga syn på våldtäkt, mord och sexuell utlevnad. På boksidan har den via 44 recensioner fått dryga 4 i genomsnittligt betyg. Själv nöjer jag mig med att ge den 3 tärningar av 5 möjliga, helt enkelt efter att det blir lite enahanda läsning efter ett tag.
Förresten, något helt annat. Visst måste det vara möjligt att ligga sig till ett skivkontrakt i Sverige? Det är den enda rimliga förklaringen till att en pajas som Håkan Hellström kan ge ut musik. Karln kan inte sjunga och texterna är undermåliga. Texter i stil med ”känn ingen sorg för mig göteborg” lirar i samma division som Martins one-hit wonder med ”ålar som vrålar, fiskar som viskar”, eller Strömstedts pinsamma ”jag betalar mina räkningar i tid, det ger mig frid”….
