februari, 2008:

Spelet är en inträngande analys av raggningens yttersta konst. Neill Strauss, rockkritiker och medförfattare till Mötley Crües, Marilyn Mansons och Jenna Jamesons biografier, infiltrerar sig – på uppdrag av sin tidning – i ett hemligt nätverk av raggningsexperter. Strauss dras djupare och djupare in i den lockande livsstilen och och läsaren får följa hans utveckling från att vara en helt vanlig kille till fullfjädrad raggningsexpert. Han blir till och med så skicklig att han till slut kan anses vara den största av dem alla, mot slutet av boken.

Boken är i mitt tycke en till en början rolig historia, men blir något enformig efter ett tag. Hos bokhandlaren trycks det hårt på att boken kan användas dels som en vanlig roman, och dels som en handbok i raggningskonst. Det första kan jag ställa upp på, det senare lär inte fungera särskilt bra. Dels är boken skriven utifrån amerikanska förutsättningar, och dels – om man skall se det totala resultatet för rollfigurerna i boken – leder det till total misär med psykiska sammanbrott, splittrade liv, ångestfylld tillvaro som följd. Inte särskilt attraktivt.
Författaren trycker hårt på att allt detta är fullständigt sant, ett faktum som tycks styrkas av att många inblandade är namngivna, bland andra Paris Hilton, Tom Cruise, Britney Spears och Courtney Love.

De två främsta skälen till att läsa boken, för mig personligen, var att den är omtalad, och visst, den funkar som roman och underhållning, även om det blir långtråkigt efter ett tag. Det andra skälet är att en del personer och tekniker inom NLP nämns (och kritiseras), som kan användas till annat än raggning. Att läsa om hur en av förgrundsgestalterna i NLP, Ross Jeffries, på party envisas med att krypa runt som en hund och sniffa damer i rumpan som raggningsmetod är fantastiskt roligt, om man sett några videos med honom och ser vilket allvar han tar sig själv på. ’nuff said.

Underhållningsvärde: 3 sällskapsspel av 5 möjliga.

Köp boken på Bokus.

P.S den riktiga vägen till att fånga människor – vare sig det är folk av det täcka könet eller ej – är inte genom att spela spel. Snarare handlar allt om god, kontaktskapande kommunikation. Man kan lära sig allt om det via www.fleischer.se

Plötsligt rör sig skuggbilder från förr i mitt inre. Har svårt att styra dem, blir överraskad eftersom de inte varit där på länge. Mardrömmarna har dock inte kommit tillbaka.

Jag insåg på väg ner från Borlänge i helgen att det nu är 20 år sedan Den berusade släktingen trängde sig in i min och mammas lägenhet. Jag var 13 år. Han, påverkad av något som inte tycktes vara alkohol, visste att min mamma var iväg med sin nya kärlek och dansade på annan ort. Jag skulle enligt plan sova ensam hemma. Som tur var hade min kompis gått 5 minuter innan släktingen kom. Måhända väntade han tills jag var ensam.

Han slog sönder hela lägenheten, i ren frustration. Varje blomkruka kastades mot väggarna, i stort sett alla lösa ting i lägenheten förstördes. Min stereo avslutade sin tillvaro abrupt, troligen spelandes Kiss, i ett krasch mot väggen. En anslagstavla ven genom luften, strax förbi mitt öra, slungad med full kraft. Hade den träffat rätt, hade jag avslutat mitt liv den kvällen. Han försökte till och med slita loss de väggfasta elementen för att kunna kasta omkring sig.

Det måste varit ett jävla liv, men ingen reagerade, vilket jag tycker är konstigt så här i efterhand. Han tvingade mig att gång på gång ringa till den kompis, där min mamma och hennes nya pojkvän skulle spendera natten. Hon blev orolig, men skickade ingen hjälp… Tvingad att säga att min släkting var hjärtsjuk, försökte han tvinga sig till att hon skulle komma hem. Telefonen slogs snart sönder, varpå denna berusade man beväpnade sig med en rejäl kockkniv och tvingade ut mig i bilen. Skulle inte hon komma till honom, så skulle han komma till henne och fullborda värvet. Avsikten var nu uppenbar, när han körde på motorvägen i 160 km i timmen, med ena handen på ratten och den andra handen krampaktigt hållandes kniven, alltmedan han emellanåt viftade med den. Jag har aldrig varit så religiös som i den stunden, och bad till gud om att bilen skulle stanna, innan vi hann fram till målet, eller innan vi hann bli ihjälkörda. Att dö vid 13 års ålder i vansinnesdåd var ingen bra idé, insåg jag.
Av någon anledning skär bilens motor strax utanför vätterleden, varpå kniven kastas i skogen, och taxi beställs för att åka hem. Väl hemma har han väl lugnat sig något, så jag kan gå och lägga mig – men ser noga till att inte skära upp fötterna på skärvorna, medan han la sig i vardagsrummet på soffan. Vid ett flertal tillfällen under natten kom han in och väckte mig, och berättade om sina nya bestialiska idéer om hur mordet på min mor skulle gå till – alla varianter rymde en sällsam grymhet. Det räckte inte att bara slå ihjäl henne med en hammare, som var en av idéerna, utan först skulle håret rakas av för att förnedra henne, sen skulle knäskålarna slås sönder – först därefter var hon mogen att slås ihjäl. Jag förstår så här i efterhand inte varför jag inte flydde? Jag hade fönster ut mot gården, på första våningen, och hade i lekar tidigare hoppat ut därifrån utan några som helst problem. Jag antog att jag väl tänkte att om han kan mörda min mor, så kan han också mörda mig.

Dagen därpå kommer min mor hem, i poliseskort. Hon har via sin väninna förstått att något är fel. Polisen samtalar med min mor, och skickar ut mig och släktingen på promenad – vilket idag känns helt obegripligt. Veckan därpå åkte jag till England på språkresa. Min mamma – som troligen mådde rätt dåligt vid tidpunkten – hörde inte av sig. Med tanke på att jag varit med om släktingens försök att komma intill min mor och mörda henne, hade jag naturligtvis en rejäl oro i kroppen. Jag försökte också ringa hem upprepade gånger, då min värdfamilj förstod att något var fel, även om jag inte berättade vad. Först efter dryga tre veckor fick jag tag på henne. Allt väl – men min språkresa hade i mångt och mycket försvunnit i ett moln av oro och skräck.

Varför berättar jag detta för hela världen, nu? Ett fåtal människor i min närhet känner till det. Jag vet ärligt talat inte. Jag bara kände att det räcker med 20 års tystnad om denna, och ett flertal andra händelser av samma sort. Det får vara nog. Jag är otroligt stolt över den jag är idag, och jag har väl bestämt mig att börja berätta. Börja berätta om hur det faktiskt är möjligt att komma hyfsat långt med en trasig barndom bakom sig. Jag söker inga sympatier hos Er för det som hänt. Visst är det för jävligt att, som vid andra tillfällen, inte våga sova hemma, utan att man som 12-13åring sover på kyrkogårdens toalett exempelvis. Men det har bidragit till att forma mig till den jag är idag, på gott och på ont. Mitt nästa steg, efter att äntligen vunnit segern och berätta efter 20 år av funderingar, blir att föreläsa om maskrosbarn, och på det sättet bidra till att hjälpa andra människor.

Peace, vänner.

En av mina absoluta favoritplatser på jorden, Camden Market, London, brinner. Denna multikulturella häxkittel, där dryga 1000 butiker huserar, verkar brinna ner till grunden denna natt. Jag hade turen att hinna besöka denna oas mitt i livet för några månader sen, och har sedan dess funderat på hur snart jag kan komma dit igen…

Kommer dock träning. Mina ryggproblem skall lösas med hjälp av pilatesboll, enligt min naprapat. Känns fantastiskt larvigt att kravla runt på backen över, under och vid sidan av en upp-pumpad boll. En del övningar sker med vikter, för att stärka axlarna. Jag har nu kört igenom programmet, och jäklar i min lilla lådda, det finns uppenbarligen muskler i denna kropp som lever en väldigt diskret tillvaro. Nyttigt!