april, 2007:

Fick det mycket prestige-laddade Hjortmyr-priset utdelat vid festlig och folklig middag igår. Priset låter sig, enligt sägen, endast utdelas vid extraordinära händelser, och kan därför inte stipulativt delas ut med viss regelbundenhet. Priset är ett vandringspris, och det faller på mig tillsammans med övrig jury att – om möjligt – låta vandringspokalen gå vidare. Juryns motivering löd:
För kreativ förmåga utöver det normala, har denna man visat prov på kunskap inom såväl mekanik som delar inom aerodynamik. Rost och kärvande detaljer har inte varit ett hinder när han som godmedborgare böjde sig för lagen för att vid ett givet datum byta hjul på bilen. En enhetlig jury har därför beslutat att ge årets Hjortmyr till Håkan Fleischer.
Ja… vad är det då jag egentligen fick denna staty för… Jo, jag bytte hjul på bilen, men ett satt fast så till den milda grad att jag, ymnigt svettig och lätt svärande låg under bilen och slog, fruktlöst, medelst en slägga för att få det att lossna. Så jag tänkte att jag skulle köra slalom med lätt lossade bultar för att få det att lossna, vi gamla bilmekaniker brukar göra så. Problemet är att jag glömde – jag funderade på en ansökan till vetenskapsrådet i samband med hjulbyte – att fästa dit muttrarna först… Således körde jag som en jihu, och … ja, taktiken fungerade, jag tappade däcket och gjorde en buklandning på vägen….

Vem självaste Hjortmyr är undrar den nyfikne läsaren… DET är en väl förborgad hemlighet

Läser just nu Lärande i praktiken av Roger Säljö av dubbla, eller trippla anledningar. Den första är att Roger håller seminarium här på fredag. Den andra är att mina magistrander använder sociokulturellt perspektiv. För det tredje vill jag se hur sociokulturellt perspektiv lirar ihop med eller i opposition med livsvärldsfenomenologin. Min grundläggande fråga här är: vart tar kroppens fenomenologi vägen i sociokulturell teori? och hur kan kunskap betraktas finnas i redskap som sådana?

Det här riskerar att bli ett ”kära dagbok” inlägg, som inte gagnar forskningen. Well, tanken med den här bloggen är ju att man skall kunna följa livet som doktorand, där avhandlingen faktiskt bara är en del i arbetet. Det finns ju mycket annat som spelar roll när man är doktorand.

Kurser tex. Det är väldigt irriterande att planera sina doktorandstudier med framförhållning, utifrån löften om kurser som inte tycks sätta igång vid det egna lärosätet. Jag sitter just nu och väntar på en kurs i aktionsforskning, som borde varit igång för länge sen, men som inte ens är utannonserad. Man blir matt – det handlar ju om, som doktorand, att hela tiden navigera och planera sina andra uppdrag.

Dagens glada nyhet: Just anmäld till Oslo Universitets  sommarkurs, Modern societies as knowledge societies. Hoppas jag får platsen. 10 ects-poäng (7,5 i vårt gamla system) under intensiv-vecka, därefter skall paper på 20-30 sidor (sigh) skrivas inom 8 veckor…

Dagens andra glada nyhet: Vi har i min doktorandgrupp lämnat in ansökan till vetenskapsrådet. Roligt att få vara med att skriva en sådan ansökan. Vore kul att få pengarna – skulle innebära att gå upp på 80% i tre år – men som vi alla vet är konkurrensen mördande. Den som lever får se.

För övrigt insåg jag att smält mozarella på falukorv är gott. Det är mat för en intellektuell det:-)

Tjipp!

Frågan kan tyckas självklar. Prefixet post- torde göra gällande att postmodernitet är den tidsepok som följer efter moderniteten. Och visst är det lockande att betrakta postmodernitet på just det sättet. Man kan till och med argumentera för detta genom en rad tidsliga markörer, exempelvis studentrevolterna i Paris 1968.

Emellertid söker jag stöd för att betrakta postmodernitet som ett öppet förhållningssätt till omvärlden, i kontrast till den, ibland påtagliga, slutenhet som är rådande i moderniteten. I den utmärkta boken Slaget om verkligheten av Bengt Kristensson Uggla beskrivs detta på följande sätt:

Själv förstår jag begrepp som använder post-prefixet som i huvudsak öppna begrepp i förhållande till en verklighet som fortfarande söker efter ett namn och en innebörd. Därför vill jag undvika att använda dem triumfatoriskt för att deklarera en ny tidsålder. Deras värde ligger snarare i förmågan att fungera som ödmjuka och prövande begrepp för orientering i den nya oöverskådligheten.

Och i linje med detta kan sägas att postmodernitet är ett varande (jag utgår i mångt och mycket i min filosofi från heideggers tankar om varat). Verkligheten framträder för oss med vissa karaktärsdrag som vi kallar postmoderna. Postmodernitetens postmodernitet så att säga bärs upp i vårt varande, det levereras inte till oss på så sätt att vi jämför vårt varande med postmoderniteten och fäller vårt omdöme om huruvida det vi möts av är postmodernt eller inte. Således är varat alltid överordnat postmoderniteten.
Glad Påsk