februari 23rd, 2007:

Sitter och läser Varat och Tiden. Många goda tankar finns här, om det nu är så att jag har förstått dem rätt. Varat och tiden är tämliglen svårläst, det håller de allra flesta med om. Mycket av svårigheterna ligger i Heideggers uppfinnande av nya begrepp utifrån rådande begrepp, detta på tyska. Det gör det närmast omöjligt att översätta till svenska, och alternativa tolkningar finns inskjutna i texten, i översättarens välvilja att få oss att förstå texten. Ett exempel från Heideggers ogenomträngliga språk:

”Tillvaron är grundläggande sett ett varande som överskrider varandet och är upplåtet för varandets vara”.

Det är inte konstigt att Heideggers filosofi har blivit fnyst åt, och betraktat av somliga som ett systematiskt missbruk av språket med hjälp av en för ändamålet speciellt uppfunnen terminologi. Icke desto mindre är somliga av hans tankar intressanta, exempelvis om tingens donhelhet och dess hänvisningssystem och bevänthet. Jag funderar själv mycket på hur donhelheten ser ut i en digital livsvärld, som ju är mitt forskningsfält, i förhållande till de livsvärldar som inte är digitala. De digitala artefakterna torde befinna sig i andra hänvisningssystem och i andra donhelheter än vad den gör för den som betraktar datorn som något annorlunda?

Så, visst finns det att hämta från Heidegger även för mig. Men en tanke biter sig fast i mitt inre, när jag läser Varat och Tiden: Frågan om Heideggers nazistsympatier. Det råder ingen tvekan, enligt de flesta, att Heidegger var nazist. I sitt rektorstal i Freiburg talade han om att universitetet skulle organiseras efter ”Führerprincipen”, vilken bland annat gick ut på att judar och andra icke önskvärda skulle förbjudas i offentligheten, exempelvis i universitetsmiljö. Han talade också om den hårda rasen, och avslutade hela talet med ett rungande Heil Hitler.

Heidegger tillträdde som rektor i Freiburg 1933 och avgick redan året därpå. Han höll fast vid sina nazistsympatier genom livet. Han nämnde aldrig judeutrotningen, men han beklagade däremot att tyska soldater stupat i kriget. Samtidigt skall sägas att flera av hans doktorander var judar, och även andra i hans närkrets, så förhållandet till antisemitism är inte helt oproblematiskt.

Det här ger mig huvudbry och ibland en fadd smak i munnen när jag läser Heidegger. I de mycket svåra texterna, vilket gör att jag långt ifrån läst hela Varat och Tiden ännu, skönjer jag en intellektualism som är stimulerande. Å andra sidan, när jag tänker på vem Heidegger var, ser jag en förvirrad människa, måhända intellektuellt rustad, som kom ifrån en liten bergsby i närheten av Freiburg, och som rörde sig i mycket små kretsar från sin hemtrakt under hela sitt liv, och som skyddade sin sårbarhet med hjälp av nazismens skygglappar. Frågan är, är det vid läsning av filosofi egentligen intressant vem personen bakom pennan var? Här slits jag mellan två läger!