IT i skolan är ett fantastiskt verktyg när det används rätt. Om det råder inget tvivel – jag har till och med skrivit en bok om den saken tillsammans med Helena Kvarnsell. Det är också helt nödvändigt att använda IT i skolan. Ett antal skäl perspektiv på det kan anföras, exempelvis samhällsekonomiska sådana och rättvise- och medborgeligt orienterade sådana. Men frågan är om IT har blivit till drömmen om skolans magic bullet. Det som nu bekymrar mig är att se helt okritiska röster för en digitalisering av skolan som inte tycks ha någon rim och reson. Här är ett exempel från en skolområdeschef som uttalar sig (i egenskap av tjänsteman) efter att ha tagit del av skolutvecklingsprogram på BETT-mässan 2017:

I vår digitala tid är vi uppkopplade, konnektade hela tiden och behöver vara det. Är vi inte det löser vi inte de problem som behöver lösas, t ex:
  • klimatkris
  • social kris
  • flyktingkris
  • rasism & faschism
Dessa globala utmaningar är för stora för att lösas 1 & 1, de behöver läsa ww, together. Tillsammans kan vi! Vi måste lära oss att utnyttja konnektiviteten och inte kämpa emot.

Hur uppkopplade elever skall bidra till att lösa klimatkrisen och att lösa frågor om rasism står dock kvar osagt. Helt klart är dock att det är just användningen av IT som skall lösa dessa problem. Skolans magic bullet. Jag citerar vidare ordagrant från samma källa:

Det är dags att på riktigt göra ALLT digitalt, det lilla ska vara analogt. Precis som vi under senaste 20 åren gjort vissa saker digitalt men det mesta analogt ska vi nu göra tvärtom!

  • När barnen börjar skolan, sätt en läsplatt i deras händer och stimulera språkutveckling (både läsa och skriva) via denna. Vilken vetenskaplig grund säger att de måste lära sig att skriva med en penna före forma ord på en platta?
  • När de ska räkna, låt dem räkan med hjälp av programmering och annan teknik.
  • Leta ord och inspiration i en en app
  • Läs i plattan.
  • Lär dig om vår jord i en kartapp
  • mm
  • mm
  • Ta BARA fram papper och penna när de verkligen behövs.

I ett annat blogginlägg från en välanlitad skolinspiratör hittar jag argument kring att IT äntligen kan bidra till att göra skolan så himla kul och relevant för eleverna. IT är skolans magic bullet. Nu är det de tråkiga analoga böckerna som är i skottgluggen. I blogginlägget med den uppseendeväckande titeln Förbjud böcker i svensk skola nu! kan vi bland annat läsa:

Men med digitaliseringen är det helt tvärt om. Här kan du fylla på med hur mycket som helst utan att ryggen tar skada! Här behöver vi inte känna dessa begränsningar. Och vi kan på ett helt annat sätt möta barns naturliga nyfikenhet. Vi behöver inte längre ”tvinga” på de saker och försöka fejka kul. Nu kan vi på ett helt annat sätt ha en verklighetsbaserad och individanpassad undervisning. Ju mer information, kunskap och lärande, ju lättare blir det att bära […] Grejen är bara att ni INTE KAN tillgodose alla barns egna behov och lustar i en bok.

Det är enkla och oproblematiska bilder som skissas upp, men världen är ju faktiskt mer problematisk än så. Ta exempelvis detta med skrivandet. Det är något som varit i centrum för kunskaper sedan skolornas begynnelse. Jag citerar min senaste artikel i Re:flex:

Det är näst intill omöjligt att tala om skola utan att ta avstamp i skriftspråk. Det tycks nämligen vara precis där det börjar. I området kring Eufrat och Tigris för drygt 7 000 år sedan utvecklades kilskriften och man upptäckte relativt snart att det var, trots dess begränsningar, ett utmärkt sätt att hålla kollektiva minnen vid liv i ett samhällsbygge som krävde alltmer administration. Skrivkonsten gick i arv, men i takt med ett alltmer utpräglat leverne i städer räckte det inte till. För drygt 4 000-5 000 år sedan började därför så kallade tavelhus byggas. Här förvarades skrifter, men skrivkonsten lärdes också ut. Här formades de traditionella skolrollerna som vi idag känner oss välbekanta med: lärare, vaktmästare etcetera. Disciplinen var hög. Något årtusende senare bidrar Grekland till ytterligare utveckling, genom att dels koda bokstäver kopplade till ljud istället för till bilder – en idé de övertog från fenicierna – dels genom att också tillföra vokaler till alfabetet. Skriftspråket blev behändigare att använda, skolväsendet utvecklades och alltsedan dess är skriften intimt förknippad med vår kunskapsbildning. Resten är, som man säger, historia.

Det stora paradigmskiftet har alltså ägt rum – själva uppfinnandet, traderandet och användandet av skriftspråk. Därefter har vi sett exempel på betydelsefulla innovationer. Akademiernas aktivitet och funktion blev naturligtvis starkt påverkade av exempelvis tryckerikonsten. Nu står vi i ytterligare en sådan förändring, nämligen användandet av digitala hjälpmedel. De verktyg vi använder för att skriva och lära oss med påverkar de facto det innehåll vi tar till oss och också kvaliteten i kunskaperna. Vårt sätt att anteckna och skriva påverkar helt enkelt vårt sätt att tänka och förhålla oss till världen.

Med detta som relief duger det inte att helt enkelt säga att vi skall slänga ut det analoga skrivandet. Vi vet exempelvis att skriva för hand leder till bättre kunskaper än att skriva samma sak på tangentbord. Om detta kan du läsa i Skriva för hand ger förbättrade kunskaper. Hela artikeln som citeras ovan återfinns här:  Påverkar det digitala skrivandet vårt sätt att tänka och lära? 

skolans magic bullet

Foto: Mike Haufe via Foter.com / CC BY-NC

Finns skolans magic bullet?

Frågan är om skolans magic bullet finns, och om det handlar om IT. Vi har alltid drömt om hjälpmedel som skall göra det enklare i undervisningen, göra den effektivare, vassare, ge andra kunskaper som den inte gav förr. För ett gott tag sen sattes ett sådant hopp till radion, senare till Tv:n och till videobandsspelaren. Det antogs vara skolans magic bullet. Därefter stod hoppet till e-learning (vem minns inte kurser distribuerade via cd-skivor?), allt med ungefärligen samma resultat: det påverkar inte kunskapsbildningen i positiv riktning (se exempelvis Ihde, 2002). Skolans magic bullet hade ingen effekt. Nu står hoppet till Google, appar och Internet. Men vad vet vi då egentligen? Jag kan knappast erbjuda en heltäckande bild, men bjuder er här några axplock från forskningen.

Låt mig som inledning berätta om en studie som rör så kallad media literacy (Tan, L.H., Xu, M., Chang, C.Q. & Siok, W.T., 2013.). I Kina har man lärt sig det komplicerade språket genom att nöta in ett antal tusen tecken i skolan. Inget roligt arbete, bara hårt jobb. Under 20 har läsförmågan mätts hos kinesiska elever. För 10 resp 20 år sedan var det 2-8% av eleverna som inte uppnådde full läskunnighet, definierat såsom att de låg på en nivå som motsvarade kamrater som var 2 år yngre. Nu undervisas om kinesiska tecken på ett annat sätt. För att parafrasera skolområdeschefen ovan: de lär sig genom att forma orden på en platta. Nu är det inte så att ett tangentbord på en kinesisk dator (eller telefon) är stort som ett bord med alla tusen tecken att välja på. Istället skriver eleven ljudet på tangentbordet – ordet börjar med exempelvis med ljudet ”li”. Detta skrivs in och eleven får upp förslag på tecken att välja på, väljer det och går sedan vidare i skrivandet. Sedan man börjat använda detta system i skolorna visar motsvarande siffror i undersökningen från 2013 att så många som 40-50% inte når den förväntade läskapaciteten. Nu tänker läsaren kanske: ja, men nu lär vi oss inte kinesiska i svensk skola. Det är naturligtvis helt riktigt, men det väcker onekligen impulser till reflektion. Det finns alltså skäl att överväga vilka risker datoranvändning innebär, utöver att det är kul eller smidigt.

Smidigt och roligt – men ytligare

För det är ju ett vanligt argument att det är kul och smidigt att använda datorn. Men den generella lärdomen vi kan dra från 40 års forskning i experimentell psykologi och 25 år i neurovetenskap (Spitzer, 2014) är att för att lära sig något på djupet krävs djupt mentalt arbete (deep information processing). Studier visar nämligen (ibid) att använding av IT leder till att informationsprocessandet i hjärnan blir ytlig och att användningen därför förhindrar information att bli fullt förstådd och kodad. Vad betyder det i praktiken? Ja, exempelvis betyder det att chanserna till djup kunskapsbildning är bättre när eleverna läser en vanlig textbok där de får kämpa (lagom) mycket med innehållet, jämfört med om de läser texter som varvas med filmer och hyperlänkar, helt enkelt för att de stör det mentala processandet (Daniel & Willingham, 2012). En annan intressant studie undersöker vad som händer med elevers kognitiva aktivitet när information hämtas från Google. När det gäller böcker, tidningar, facktidskrifter och Google som källa visar det sig att information som söks på Google är den som bearbetas sämst av eleven och att det är sämsta sättet att arbeta om kunskap skall bildas (Sparrow, Liu & Wegner, 2011). Krasst sett (och retoriskt medvetet spetsfundigt) kan man med forskningsstöd säga: Skall du se till att eleverna inget lär – se till att de använder Google.

Distribuerat arbete

Vad är då skälet till att sådana resultat visas upp gång efter gång efter gång? Spitzer (2014) menar att det har med hjärnans plasticitet att göra. Vi har nu en god kunskap om synapsernas funktion i hjärnan. Enkelt uttryckt kan man säga att ju djupare kunskap som skall bildas, desto fler aktiva synapser krävs. När vi distribuerar ut arbete till IT (och det är ju hela idén – låt datorn göra det tråkiga jobbet!) så aktiveras färre synapser. När färre synapser är aktiverade spelar det ingen större roll vilken information som sedan presenteras – förutsättningarna är dåliga från början och kunskaperna blir  ytliga eller uteblivna. Det är det som är skälet till resultaten i en del intressanta studier. Exempelvis har en studie jämfört hur mycket av en och samma text som två grupper lär sig. Den ena gruppen får en text där olika typsnitt är blandade och det är besvärligt att läsa, den andra gruppen får en helt vanlig text med Arial och Times New Roman. Det visar sig att de som fått lägga ner tankemöda på att avkoda innehållet (dvs fått läsa en besvärlig text rent formmässigt) bildar signifikant bättre kunskaper. Jag citerar studien (Diemand-Yauman, Oppenheimer & Vaughan, 2011).

This study demonstrated that student retention of mate- rial across a wide range of subjects (science and humanities classes) and difficulty levels (regular, honors and advanced place- ment) can be significantly improved in naturalistic settings by presenting reading material in a format that is slightly harder to read. [ …] disfluency appears to operate […] presumably engender- ing deeper processing strategies.

Nu är det naturligtvis inte så att vi skall försvåra läsning för elever, men det visar att ju mer synapser som är i arbete, desto bättre sätter sig kunskaperna. Något som är vanligt är att använda mobilen eller ipaden för att exempelvis fotografera av Powerpoints eller tavlan och att samla allt material i en digital anteckningsbok. Läraren tänker sig att då kan eleven ägna sig åt annat än att anteckna av bilden – och det måste ju vara bra. Också ett sådant förfarande är distribuerat arbete och verkar sannolikt menligt för lärandet. En studie jämförde hur människor kommer ihåg konstverk på en tur på ett museum. En grupp fotograferar av konstverken medan en annan grupp tittar verkligt noga på verken. Det är kanske inte så förvånande, men de som istället för att använda digitala hjälpmedel tittar ordentligt på konstverken minns dem bättre (Henkel, 2014). Det låter kanske självklart att man i skolan inte bara skall fota av saker utan också bearbeta dem – men poängen är att bearbetningen redan från start har bidragit till djupare informationsbearbetning i de fall inget foto tagits. Varför ge hjärnan ett handikapp från start genom att distribuera arbetet kan man fråga sig.

Distraktioner och multitasking

Dessutom är det ju så att användningen av IT inbjuder till distraktioner och multitasking. Det finns en uppsjö av studier som konsekvent visar att kunskapsbildningen blir lidande av multitasking och att det är allt annat än skolans magic bullet. Det är inte så förvånande att föremålet för uppmärksamheten verkar störande. Vad som är än mer intressant är att den som ägnar sig åt multitasking (exempelvis kollar av Facebook eller Snapshat under lärandet) också blir mer mottaglig för irrelevanta störningar i den omkringliggande miljön och för irrelevanta minnesimpulser (Ophir, Nass, & Wagner, 2009). Det enda som händer när man låter eleverna multitaska är alltså att vänja dem och träna dem i ett dysfunktionellt sätt att arbeta.

Rim och reson

Det jag efterfrågar med det här blogginlägget är inte att IT skall ut ur skolan. Jag inledde med att säga det, och jag säger det igen: IT måste användas i svensk skola av ett flertal olika skäl. Men det måste ske balanserat. I fråga om böckernas varande eller icke varande i skolan tycker jag att Karin Brånebäck uttryckte sig klokt:

Jag har aldrig förstått varför det måste vara antingen eller […] Det är alldeles – alldeles – för vanligt att man tror att de digitala verktygen är lösningen på allt. Sätt några iPads eller Chromebooks i händerna på eleverna och allt kommer att lösa sig. Sätt detsamma i händerna på lärarna och de kommer att lära sig att hantera de digitala verktygen i klassrummet per automatik. Jag har från början sagt att det inte kommer att ske, det finns de som fortfarande tror att det fungerar precis så, men vi måste diskutera digital pedagogik! […] Man kan inte prata om att slänga ut läroböcker ur klassrummen utan att också diskutera, samt förstå, hur eleverna behöver förhålla sig till ”ungefär 1 840 000 000 resultat”! (apropå Google-sökningar, min anmärkning). Skolan måste inte vara rolig jämt. Det är inte vårt uppdrag. Det är inte lärarnas uppgift att stå på huvudet och jonglera med färgglada bollar varje lektion. Däremot ska det finnas en strävan att finna varje elev. En vilja att få varje elev att nå nya och högre mål/kunskapskrav. Läroböckerna är en del i undervisningen som vi inte kan slänga ut utan vidare. De är en bra grund att stå på både för lärare och elev.

Jag inser att jag inte gör Karins mycket läsvärda blogginlägg rättvisa genom dessa korta citat-snuttar – Läs hela inlägget Behåll böckerna i skolan.

När du läst det inlägget, och kanske följt några av de referenser till forskning som jag gett i det här inlägget, gör dig en kopp kaffe eller te och fundera på användningen av IT i ditt klassrum. Är IT skolans magic bullet som skall lösa alla problem – och tror du nu verkligen att det är rimligt? Ska IT som skolans magic bullet verkligen användas för att lärare skall ”slippa fejka kul” som nämns i ett av citatet ovan på bekostnad av elevernas kunskaper? Eller ska IT hellre användas på ett avvägt sätt tillsammans med andra (traditionella) metoder för att skapa så bra kunskaper som möjligt? Ditt svar är viktigt för svensk skola.

Referenser

Daniel DB, Willingham DT. (2012). Electronic textbooks: why the rush? Science 2012;335:1570–1.

Diemand-Yauman C, Oppenheimer DM & Vaughan EB. (2011). Fortune favors the bold (and the Italicized): effects of disfluency on educational outcomes. Cognition 2011;118:111–5.

Henkel, L.A. (2014). Point-and-Shoot Memories. Psychological Science, 25(2), 396-402. doi: http://doi.org/doi:10.1177/0956797613504438

Ihde, D. (2002). Bodies in technology. Minneapolis: University of Minnesota Press.

Ophir, E., Nass, C. & Wagner, A.D. (2009). Cognitive control in media multitaskers. Proceedings of the National Academy of Sciences, 106(37), 15583-15587. doi: http://doi.org/10.1073/pnas.0903620106

Tan, L.H., Xu, M., Chang, C.Q. & Siok, W.T. (2013). China’s language input system in the digital age affects children’s reading development. Proceedings of the National Academy of Sciences, 110(3), 1119-1123. doi: http:doi.org/10.1073/pnas.1213586110

Sparrow, B., Liu, J. & Wegner, D.M. (2011). Google Effects on Memory: Cognitive Consequences of Having Information at Our Fingertips. Science, 333(6043), 776.

Spitzer, M. (2014). Information technology in education: Risks and side effects. Trends in Neuroscience and Education, 3(3–4), 81-85. doi: http://dx.doi.org/10.1016/j.tine.2014.09.002