Igår hade jag äran att vara en av tre huvudtalare på Skolverkets konferens om svensk forskning om 1:1. De två andra talarna var Susanne Kjällander och Åke Grönlund. Tillsammans gav vi tre forskningsbilder, utifrån skilda perspektiv, som lyfte fram såväl likheter som skillnader i våra resultat. Marie Linder har satt ihop en Storify med presentationerna, en videoinspelning och sammanfattningar av dagen.

Berner Lindström gjorde sist på dagen en summering och pekade bland annat på det intressanta faktum att utöver att det är stor skillnad mellan beredskap, kunskaper och attityder mellan skolor i Sverige, är det också stora skillnader INOM skolor. Resonemanget har god återklang i min forskningsöversikt, som mestadels består av amerikansk forskning genomförd 2006-2010 (studien återfinns under titeln What is our current understanding of one-to-one computer projects i min avhandling). Det tar 5-15 år innan en innovation får fullt genomslag i en organisation sägs det. USA ligger 6-10 år före Sverige när det gäller 1:1. Det innebär att en slutsats kan dras: Tidsfaktorn har liten betydelse för att jämna ut skillnaderna inom en skola, dvs mellan del lärare som bäst använder datorn i undervisningen och de som är sämre. Det skall alltså till andra åtgärder.

Således krävs ett medvetet arbete för att höja lärarkårens digitala kompetens och kanske framför allt kårend didaktiskt digitala kompetens. Jag menar att problemet måste betraktas ur ett flertal nivåer samtidigt.

Individnivå

Utifrån den enskilde läraren behövs ansatser för att minska det skrämmande intryck datorn kan ge. För den som är väl verserad med användning av dator i klassrummet kan det tyckas vara en främmande beskrivning, men tro mig att det finns lärare som tycker det är både svårt och obehagligt med datorer i klassrummet. Igår sade jag, kanske med lite för breda penslar, att pedagogiska pubar och teachmeet är goda ansatser i all ära, men mycket av en klubb för inbördes beundran. De är mycket bra, de är utvecklande, men det som är bra kan alltid bli bättre. På individnivå anser jag därför att eldsjälarna behöver ta på sig ett ”eldsjälsmentorskap”, det vill säga verkligen försöka prata med sina änu icke frälsta kollegor i det dagliga arbetet om datoranvändning i skolan på ett icke-skrämmande sätt. Låter enkelt men är faktiskt svårare än man kan tro.

De lärare som å andra sidan är ovilliga att ens försöka utveckla sin digitala kompetens och därefter sin didaktiskt digitala kompetens måste försöka ge sig tid att våga prova, våga fråga och våga testa. Möjligheterna saknas knappast! Faktiskt skulle jag till de lärare som håller tillbaka utvecklingen vilja ställa frågan: Varför är du lärare? Är det rimligt att du är lärare när du undanhåller eleverna att bli förberedda för sitt framtida yrkesliv på bästa möjliga sätt? Skolan är på sätt och vis en unik arena där det är möjligt att sätta sig på baken och vägra. Jag undrar stilla vad som skulle hända med den sjuksyster eller läkare som vägrade gå över till moderna narkosmetoder och envisades med att fortsätta söva med eter? Skulle omvärlden finna det rimligt? Det är faktiskt så, att genom en bakåtsträvande och IT-fientlig inställning skapas ojämlikheter mellan elever. Varför skall elever som är begåvade med vissa lärare vara mer lyckligt lottade och bli bättre förberedda för framtiden än de som har andra lärare? Jag begär inte att du skall älska datorn. Jag begär däremot att du som individ tar ansvar för de elever du har och att du är villig att försöka. Inte mer än så.

Skolnivå

Det räcker emellertid inte att de enskilda lärarna tar ansvar. På skolnivå måste också digital kompetens och didaktisk digital kompetens stimuleras. I Unos Uno pekar Åke Grönlund på just ledarskapets betydelse. Kloka Edward Jensinger understryker och menar att rektorn måste bidra till utvecklingen genom att kratta manegen och skapa goda förutsättningar för utveckling, driva en tydlig pedagogisk ide och lyfta fram de goda exemplen. Jag håller med om detta. Det kollegiala lärandet i det utvidgade kollegiet kan av rektor systematiseras och tas tillvara på och delas även till de som inte är fullt så aktiva i exempelvis sociala medier. Varför inte genom att arrangera snabba erfarenhetsutbyteskonferenser mellan lärarna? Detta är rektors uppgift.

Det är också rektors uppgift att aktivt arbeta för att skapa en kreativ och tillåtande miljö. Som John Cleese en gång sa (fritt citerat): ”Det bästa sättet att döda kreativitet är att göra folk rädda för att göra misstag”. Skolans övergripande idéer, visioner och mål bör också alltid ha ett inslag av digital kompetens och didaktisk digital kompetens som sedan följs upp på individuell basis vid medarbetarsamtal.

Vidare tycker jag också att de enskilda skolorna kan göra mycket genom att involvera skolbibliotekarierna som mentorer för lärare. På så vis blir det inte fråga om prestige eller makt mellan lärare när de skall ha utbyte av varandra utan avsevärt mycket mindre värdeladdat. Det gäller att få den utomstående blicken på sin verksamhet; en bakgrundsfond att bolla sina idéer och funderingar mot. Skolbibliotekarier har här en mycket viktig roll att spela och en god kunskap att utgå från.

Samhällsnivå

Naturligtvis bör åtgärder också vidtas på samhällsnivå. För någon dag sedan gick remisstiden ut för SOU 2014:13, som bland annat föreslår ett tydliggörande av digital kompetens i enskilda ämnen och ett lärarlyft för att höja den digitala kompetensen. Huruvida det blir åtgärder i praktiken av detta vet vi ännu inte men slutsatserna i rapporten är viktig. En nationell IKT-strategi kan bli [edit: blir] ett alternativ eller komplement de till förslag till förändringar som återfinns i SOU 2014:13. På makronivå är det också viktigt att framhålla att taktikerna och kompetensen är högst skiftande mellan skolans huvudmän. Det är inte ovanligt att finna IKT-strategier för skolan som är tämligen tekniskt orienterade men dessvärre knapphändiga och populistiskt orienterade när det gäller utformningen av pedagogiska strategier. En dellösning på de skiftande villkoren är någon slags krav på uppknytning till nationella riktlinjer och krav, gärna då med en massiv stödstruktur att använda sig av. I Norge finns exempelvis ett IKT-center för utbildning. Kanske något att ta efter för Sverige? Kan Skolverket spela en roll här?

Till sist måste jag lyfta ytterligare en sten att vända på, nämligen lärarutbildningen. Förberedandet av studenter för att arbeta med digitala verktyg är, vågar jag säga, bristfällig. Här behövs en tydlig upprustning med tydligare inslag av förberedande av yrkesrollen som lärare i den miljö som 1:1 innebär.